Jag är så jävla trött på allt och alla. Att vara tonåring suger, alla bara tycker synd om sig själva. Sårar varandra och kan bete sig som världens idioter mot varandra ena dagen och sedan låtsas som ingenting. Vissa tänker inte innan dom gör eller säger, många spelar ett spel. Ett spel som går ut på att få så många som man kan på sin sida. För sig själv. Man kan inte dela vänner, man kan inte det. Så är det ju såklart. Det skulle ju aldrig funka att man va vän med alla samtidigt och aldrig behövde sitta o prata bakom ryggen på någon, nä, då skulle det ju bli helt fel. Visst är det så.

Jag är så trött på att alla i min närhet blivit så , ja sorgsna, och egoistiska. Man ska bara ha och ta liksom, Hon är min idag "-snacka inte med oss" typ.. Vafan lever vi i för värld undrar jag ibland?? Högstadiet är npg en av de värsta platser i hela världen, och värsta delen av livet. Men samtidigt upplever man mycket roligt där också. Men på rikitgt , åttan, ska jag vara ärlig känns allt så falskt , så jävla falskt. Ibland när jag tänker sådär alldeles för mycket, brukar jag undra om jag egentligen har någon sådär riktigt vän liksom. Förut tvekade jag aldrig, Nu händer det varje gång. 

I åttan gick något snett, man tappade tillit och glädje när det gällde vänner. Jag gör det mer och mer. Och jag blir så jävla ledsen när någon bara ska såra för att få det bättre själv utan anledning. I hate it.

Vi var så jävla bra, Vi var bäst helt ärligt! Vi skrattade och glömde problemen dag för dag! men precis som jag förändrades förndrades du. Jag antar att vänskap som är förväntad att hålla föralltid också tillslut börjar rosta.

Godkänt i spanskan och godkänt i matten. Är så obskrivligt glad att det här med skolan snart är över. Över är det ju inte. Men för ett tag iallfall. Äntligen ska man få paus. Paus från all drama, jobbiga prov och läxor, och framför allt all j*vla ångest som den dumma dumma skolan ger mig. Äntligen. 

Sommaren kommer bli bäst. Ser nästan fram emot nian också, haha. För jag tror att, efter...efter sommarlovet kommer jag att må så bra. Vara laddat igen. Glad. Ska försöka höja betygen i nian också, och jag ser nästan fram emot det. Inte allt plugg, men att visa en annan sida av mig sälv. Visa den rätta sidan av vem jag faktiskt är. Det är egentlgen det jag sökt efter hela tiden. Mig själv. Och att kunna vara den. Och att inte spela någon annan. Jag är snart där. Inget går bakåt längre. Nästan inget iallfall. Jag önskar att jag och min bästavän börjar umgås mer igen. Annras så är livet rätt bra nu. Eller ja, det är bra. Jag mår bra. Och det var så längesedan jag kände den känslan som jag gör nu. Att jag är stark. Att jag tror på mig själv. 

Hon tror att hon förlorar mig. Men det skulle aldrig ske. Aldrig någonsinn. För precis så som jag ser henne och Linda ser hon mig och Erika. Men innerst inne vet vi båda två att det inte är någon som kommer att kunna ta varandras plats. Elina kommer alltid att vara just den personen för mig. Det är bara henne som jag skrattar sådär speciellt med. Jag skarttar ju med Erika och andra också såklart. Och på sista tiden har jag uppskattat de så mycket eftersom jag verkligen behövt dessa skratt. Men helheten och det jag menar är att det är liksom bara en del. En helt annan del. Går knappt att förklara, allt blir bara knas, men liksom, Elina och jag , våran vänskap är speciell. Unik. Men henne har jag så jäkla kul. Och ingen kan någonsinn ta hennes plats. För hon är inte som andra. Hon är sig själv. En mycket mycket vacker själ som bara måste tro på det själv. Man märker inget i skolan på henne. Man märker inte att hennes hjärta har små sprickor utan på. Jag är orolig för henne. Jag är orolig för min bätavän. ibland tror jag att hon glömmer hur älskad hon är. Och hur viktig hon är för många. Hur många hon får att le bara på en dag genom att komma in i ett rum o vara den hon är. Hon är fantastik. Och jag lär så otroligt mycket av henne. Hela tiden. Varje dag. 

Men jag ser också det hon inte tror jag ser. Jag ser hennes oroliga blick som man skymtar då och då. Det gör ont i mig att veta att allt inte är som det borde. Jag saknar henne. Jag saknar oss. Men jag tror inte att jag varit med om att vi än ända gång på alla dessa år , tappat varann och inte hittat tillbaks. Vi behöver varann, vi behöver våra unika moments. Jag behöver dom iallfall. För det är bara med henne som jag kan få uppleva just dom momentsen. 

Bara med henne. 

Elina min fina. Det där var dumt. Riktigt dumt. Skulle aldrig skickat adressen hit. Du förtjänar bättre än att läsa sådanna deprimerade inlägg. Ångar mig så grovt nu. Förlåt. 

Det som håller ihop mitt liv är du. Du är den som får mig att le som en sol då det verkar som mest  omöjligt. Du är den som får mig att skratta tills magen krampar trots att jag har den sämsta dagen. Du är allt. Du är min stjärna som lyser upp min mörka himmel. Utan dig är jag ingen. Livet är knas när man är tonåring. Det är det för alla. Alla blir lite depp och alla söker efter sig själva. Man vill hitta den man är. Man vill finna svar på alla frågor som man har.

Jag rörde till mitt liv så mycket mer än nödvändigt. Vissa saker kan jag bara själv ändra på. Ja , det mesta. Det är ju mitt liv. Mitt liv som jag själv skriver med min penna. Det har blivit lite fel nu. Det blev inget bra kapitel sist. Inte alls. Ett sådant då man bara får lust att slänga boken i marken för att det är så kasst du vet? 

Men jag börjar om. Jag tar fram nya fräscha vita blad. Jag ler när jag håller pennan i handen , och jag längtar till jag kan skriva alla kapitel om sommaren och alla minnen jag vill bevara som jag haft med dig. Det kommer bli så underbart vackert. Fyllt med glädje. Fyllt med happines överallt. Det är mitt liv. Happines. Det var inte. För att jag själv gjorde det till något annat. Men det är fortfarande det. Jag vet precis hur det är. Och jag vet att jag kommer nå fit jag vill nå. För nu mer än någonsin annars vill jag något. Jag har drömmar. Jag har mål. Och viktigast av allt , jag har DIG. Jag har världens bästa vän vid min sida. Än vän som jag nog mer gett bekymmer än glädje tyvärr. En vän som jag inte bahandlat rätt alls. Om jag fick en önskan i livet skulle jag ta bort allt det. Det jag orsakade. Men gjort är gort. Allt man kan göra är att försöka börja om. Jag är så ledsen för att jag varit så grå. Men jag hade "ett svart moln över mig" . Men nu är min himmel blå. Så otroligt klarblå. 

Jag känner livsglädjen flöda och jag känner livslusten! Jag är GLAD! För jag har dig , jag har världen och jag har många andra med mig! Jag är så taggad på att bara leva livet fullt ut nu. Skita i den där knas rebecka som tyckte det var så viktigt att passa in. Trots att hon va väldigt konsigt egentligen. Och trivdes bra med det. Men vet du, hon är den ända som finns kvar nu, knas rebecka. Knas rebecka som skiter i vad folk tycker om henne. Precis som en av hennes största förebilder , hennes bästavän. DU. Du är en sån ispirationskälla och glädjespridare. Och främst, den finaste ängel jag mött. Jag älskar dig, Och glöm det som fick dig att släppa  tårar. Om du glömmer glömmer jag. För sådant ska man inte ha kvar i hjärtat sitt. 

JAG ÄLSKAR DIG OCH HOPPAS ATT DU BARA STRUNTAR  DEN OTROLIGT DUMMA PERSON JAG VAR: OCH ATT DU KANSKE VILL BÖRJA OM MED MIG : LEVA LIVET OCH BARA VARA SOM VI ÄR <33333

DU ÄR DEN FINASTE JAG VET ; NÄR ALLT ANNAT HÄR ÄR FALSKT OCH FEL<33333