Direktlänk till inlägg 4 juni 2014
Jag är så jävla trött på allt och alla. Att vara tonåring suger, alla bara tycker synd om sig själva. Sårar varandra och kan bete sig som världens idioter mot varandra ena dagen och sedan låtsas som ingenting. Vissa tänker inte innan dom gör eller säger, många spelar ett spel. Ett spel som går ut på att få så många som man kan på sin sida. För sig själv. Man kan inte dela vänner, man kan inte det. Så är det ju såklart. Det skulle ju aldrig funka att man va vän med alla samtidigt och aldrig behövde sitta o prata bakom ryggen på någon, nä, då skulle det ju bli helt fel. Visst är det så.
Jag är så trött på att alla i min närhet blivit så , ja sorgsna, och egoistiska. Man ska bara ha och ta liksom, Hon är min idag "-snacka inte med oss" typ.. Vafan lever vi i för värld undrar jag ibland?? Högstadiet är npg en av de värsta platser i hela världen, och värsta delen av livet. Men samtidigt upplever man mycket roligt där också. Men på rikitgt , åttan, ska jag vara ärlig känns allt så falskt , så jävla falskt. Ibland när jag tänker sådär alldeles för mycket, brukar jag undra om jag egentligen har någon sådär riktigt vän liksom. Förut tvekade jag aldrig, Nu händer det varje gång.
I åttan gick något snett, man tappade tillit och glädje när det gällde vänner. Jag gör det mer och mer. Och jag blir så jävla ledsen när någon bara ska såra för att få det bättre själv utan anledning. I hate it.
Vi var så jävla bra, Vi var bäst helt ärligt! Vi skrattade och glömde problemen dag för dag! men precis som jag förändrades förndrades du. Jag antar att vänskap som är förväntad att hålla föralltid också tillslut börjar rosta.
Hon tror att hon förlorar mig. Men det skulle aldrig ske. Aldrig någonsinn. För precis så som jag ser henne och Linda ser hon mig och Erika. Men innerst inne vet vi båda två att det inte är någon som kommer att kunna ta varandras plats. Elina kommer ...