Godkänt i spanskan och godkänt i matten. Är så obskrivligt glad att det här med skolan snart är över. Över är det ju inte. Men för ett tag iallfall. Äntligen ska man få paus. Paus från all drama, jobbiga prov och läxor, och framför allt all j*vla ångest som den dumma dumma skolan ger mig. Äntligen. 

Sommaren kommer bli bäst. Ser nästan fram emot nian också, haha. För jag tror att, efter...efter sommarlovet kommer jag att må så bra. Vara laddat igen. Glad. Ska försöka höja betygen i nian också, och jag ser nästan fram emot det. Inte allt plugg, men att visa en annan sida av mig sälv. Visa den rätta sidan av vem jag faktiskt är. Det är egentlgen det jag sökt efter hela tiden. Mig själv. Och att kunna vara den. Och att inte spela någon annan. Jag är snart där. Inget går bakåt längre. Nästan inget iallfall. Jag önskar att jag och min bästavän börjar umgås mer igen. Annras så är livet rätt bra nu. Eller ja, det är bra. Jag mår bra. Och det var så längesedan jag kände den känslan som jag gör nu. Att jag är stark. Att jag tror på mig själv. 

Hon tror att hon förlorar mig. Men det skulle aldrig ske. Aldrig någonsinn. För precis så som jag ser henne och Linda ser hon mig och Erika. Men innerst inne vet vi båda två att det inte är någon som kommer att kunna ta varandras plats. Elina kommer alltid att vara just den personen för mig. Det är bara henne som jag skrattar sådär speciellt med. Jag skarttar ju med Erika och andra också såklart. Och på sista tiden har jag uppskattat de så mycket eftersom jag verkligen behövt dessa skratt. Men helheten och det jag menar är att det är liksom bara en del. En helt annan del. Går knappt att förklara, allt blir bara knas, men liksom, Elina och jag , våran vänskap är speciell. Unik. Men henne har jag så jäkla kul. Och ingen kan någonsinn ta hennes plats. För hon är inte som andra. Hon är sig själv. En mycket mycket vacker själ som bara måste tro på det själv. Man märker inget i skolan på henne. Man märker inte att hennes hjärta har små sprickor utan på. Jag är orolig för henne. Jag är orolig för min bätavän. ibland tror jag att hon glömmer hur älskad hon är. Och hur viktig hon är för många. Hur många hon får att le bara på en dag genom att komma in i ett rum o vara den hon är. Hon är fantastik. Och jag lär så otroligt mycket av henne. Hela tiden. Varje dag. 

Men jag ser också det hon inte tror jag ser. Jag ser hennes oroliga blick som man skymtar då och då. Det gör ont i mig att veta att allt inte är som det borde. Jag saknar henne. Jag saknar oss. Men jag tror inte att jag varit med om att vi än ända gång på alla dessa år , tappat varann och inte hittat tillbaks. Vi behöver varann, vi behöver våra unika moments. Jag behöver dom iallfall. För det är bara med henne som jag kan få uppleva just dom momentsen. 

Bara med henne.